”IBLAND FRÅGAR PATIENTERNA VAD JAG VARIT MED OM”

Mikael är uppvuxen i Kalix och som 19-åring började han på läkarlinjen i Umeå. Han har alltid varit friluftsintresserad och ägnade mycket tid åt skidåkning, alpin klättring och cykling. Så småningom fick Mikael göra AT (allmäntjänstgöring innan läkarlegitimation) i Östersund och hade bara en vecka kvar av den när livet kraschade. Mikael hade tagit ledigt och åkt till norra Italien med några kompisar för att cykla mountainbike.

”Jag körde på en sten, tappade riktningen, föll ut över ett klippstup, landade på bakhuvudet och bröt nacken. Jag kommer ihåg hela händelseförloppet. Jag kände inte kroppen nedanför halsen och kunde inte röra armar eller ben. De första sekunderna hoppades jag på att det kanske var någon tillfällig domning, men sedan insåg jag att jag hade brutit nacken och fått en ryggmärgsskada. Då kändes det som om livet var slut. Jag minns hur jag tittade upp på den klarblå himlen. Högt ovanför mig seglade några fåglar.” Efter några minuter hittade Mikaels kompisar honom liggande bland några stenblock. Mikael flögs med helikopter till sjukhuset i Brescia och blev kvar där i en vecka.  ”Jag kommer ihåg att det kom fram en parant kvinna som presenterade sig som neurokirurg och sa på knagglig engelska ’You have the broken neck, we must do surgery’. Sen var jag nedsövd resten av tiden i Italien.”

Efter att Mikael blivit hemflugen till Sverige så följde flera veckors intensivvård. Det var först när han blivit av med respirator och kunde andas själv som den riktiga rehabiliteringen kunde börja. När Mikael kunde sitta upp i rullstol började han träna genom att rulla så mycket som möjligt i korridorerna. Efter två månader på neurorehab i Umeå åkte han vidare till Rehab Station Stockholm för fortsatt rehabilitering. ”Det var positivt att få träffa andra människor med liknande förutsättningar och i samma situation som jag.” Mikael hade dock problem med grav spasticitet som försvårade rehabiliteringen. Han fick därför en baklofenpump inopererad. Den minskade spasticiteten betydligt, vilket gjorde vardagsaktiviteter enklare.

Efter nio månader på sjukhus och rehabilitering skrevs Mikael ut. ”Det var jobbigare än jag hade väntat mig att komma hem med så totalt förändrade förutsättningar. Alla runt omkring mig hade sina jobb och aktiviteter medan jag hade rehabträning några dagar i veckan, så det var svårt när mitt liv inte synkade med omgivningen. Min familj och mina närstående har hjälpt och stöttat mig hela vägen från det att jag skadade mig till nu. Det har varit och är oerhört värdefullt.”

Innan olyckan hade Mikael tankar på att jobba som distriktsläkare i glesbygd eller bli ryggkirurg. Det kände han inte skulle fungera rent praktiskt längre, så nu var han inställd på skrivbordsjobb. ”Jag började med arbetsträning på en vårdcentral. Det var många små, praktiska moment som jag tidigare tyckt varit roliga. Men jag kände mig ofta frustrerad och otillräcklig över allt som jag inte klarade av på grund av min dåliga handfunktion och att saker tog så lång tid.”

När Mikael vid ett tillfälle skulle justera baklofenpumpen blev han varse att de sökte en läkare till rehabiliteringsmedicin, där han själv var patient. Några veckor senare påbörjade han en specialisttjänstgöring där. ”Jag träffar patienter med olika neurologiska diagnoser. Ibland frågar patienterna rakt ut vad jag har varit med om och då berättar jag förstås, men försöker snabbt föra fokus åter till patienten. Det är viktigt att försöka se personen som har drabbats skadan, inte bara vilken typ av skada hen har. Oavsett vad patienterna har för funktionsnedsättning tror jag att de känner att jag lättare kan sätta mig in i deras situation. På sätt och vis har nog jobbet blivit viktigare och känns ännu mer meningsfullt nu, efter min skada. Det är också tillfredsställande att i arbetet kunna dra nytta av mina egna erfarenheter.”

På fritiden gillar Mikael att fotografera. “När jag ska fotografera naturmotiv tar jag ofta bilen och fotar från den. Då kan jag komma till platser och positioner jag inte kan ta mig till på egen hand med rullstolen.” Han sjunger även i en kör som heter Lava.
”Luleås hetaste kör kallas vi för! På den senaste konserten var det sjuttiotalstema. Det är kul att sjunga, och dessutom bra träning när man som jag har nedsatt funktion i andningsmuskulaturen.”

Mikaels råd till nyskadade:
”Det är tufft i början men det blir bättre och man kan hitta tillbaka till ett innehållsrikt liv. Våga tro på det. För mig tog det några år innan jag uppnådde stabilitet i tillvaron, kunde tro på min förmåga och hitta nya intressen. Vi människor har en fantastisk förmåga att anpassa oss till förändrade förutsättningar, finna lösningar på problem och se möjligheter. Det är viktigt att begripa vad det är man har råkat ut för, vad skadan får för konsekvenser och hur det påverkar olika system i kroppen. Skaffar man sig en viss kunskap och insikt i det blir det lättare att lära känna kroppen på nytt och hantera situationen. Jag vill även slå ett slag för RG Aktiv Rehabiliterings ryggmärgsskadeläger och kurser, som har betytt jättemycket för mig. Där har jag fått lära mig många vardagsknep som jag har nytta av dagligen.”

Läs fler personporträtt!